Veckans nördfavorit – Mario

Marios skapare (och tidigare nördfavorit), Shigeru Miyamoto, har vid något tillfälle sagt att hans skapelse kan jämföras med Charlie Chaplin. Utöver mustaschen finns det inga uppenbara fysiska likheter mellan de två, men vad Miyamoto menar är att Mario, likt Chaplin, kan ta sig an nästan vilken roll som helst när det behövs. Ibland var Chaplin en sorglös luffare, i andra fall en polis, eller boxningsdomare, eller fabriksarbetare, eller diktator, eller något annat. På samma sätt var Mario i sitt första spel (Donkey Kong) en snickare, sedan blev han rörmokare, fabriksarbetare, byggnadsrivare, sportdomare och sportdeltagare, doktor och naturligtvis hjältemodig räddare av prinsessor.

I ett tidigare inlägg om Luigi påpekade jag att Mario egentligen inte har några utmärkande personlighetsdrag, och att hans fega, klumpiga men välmenande bror därför är en mer intressant karaktär. Men det är kanske just Marios avsaknad av speciella egenskaper som gör det så lätt för honom att anta vilken roll som helst. Mario-spelen verkar aldrig ha några problem med att använda vilken intressant spelidé som helst, eftersom deras huvudperson är så anpassningsbar. ”Mario kan inte flyga” säger kanske någon till Miyamoto, och då säger han ”då får vi väl ge honom en slängkappa eller mössa med vingar så att han kan flyga”. ”Mario kan inte simma.” ”Då kan han klä ut sig till en groda.” ”Mario kan inte spruta vatten.” ”Då kan han bära runt på en vattenkanon.” Får man en bra idé till ett nytt sätt att spela på så kan Mario på något sätt göra det, hur konstigt det än kan verka.

Ett uppenbart tecken på denna anpassningsbarhet är att han fortfarande är med i nya och omtyckta spel. Sedan hans debut på 80-talet har massvis med spelkaraktärer haft sina uppgångar och nedgångar, ofta för att de har något specifikt tema som inte är lika lätt att anpassa till ny teknik och nya smaker bland spelarna. Exempelvis har hans stora konkurrent på 90-talet, Sonic, fortfarande inte lyckats göra riktigt bra ifrån sig i 3D-perspektiv, medan spel som Super Mario 64 och Super Mario Galaxy höjs till skyarna av recensenter och spelare. Även de ”sämre” Mario-spelen (bland dessa brukar räknas Super Mario Bros. 2 och Super Mario Sunshine) kan inte kallas direkt dåliga och är ofta bättre än de bästa av konkurrenternas spel. Mario verkar i princip vara tidlös och ständigt tilltalande, kanske just eftersom han är en sådan okomplicerad och anpassningsbar figur. Jag tror inte att någon kan säga annat än att han är både en nörd- och ickenördfavorit.

Publicerat av Fredde 

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. Johan skriver:

    Bra artikel!
    Men Mario kan väl ändå simma även utan groddräkt?

  2. Fredde skriver:

    Jo, men knappast lika bra. Groddräkten är ett bra exempel på en spelmekanism som kan tyckas konstig, men som passar ett Mario-spel utmärkt.

  3. Håkan / Wakuran skriver:

    Det finns ju också Super Mario World 2, där Mario kan flyga (eller åtminstone sväva) med hjälp av en hatt med kaninöron…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *