Solnedgång över Paragon City

Ägarna av superhjälte-MMORPG:et City of Heroes har utannonserat att all utveckling av spelet har stoppats, och att spelets servrar ska stängas ned i slutet av november. När jag nåddes av denna nyhet fick jag för första gången känna på en känsla som många spelnördar drabbats av genom åren, det vemod som kommer av att ens favorit-onlinespel läggs ner (även fast jag inte spelat City of Heroes på väldigt länge). För det är något speciellt med just den genre som kallas MMO, Massive Multiplayer Online (och som inte nödvändigtvis också måste vara RPG, även om det i de flesta fall är det).

De flesta elektroniska spel kan man spela när som helst (såvida de inte kräver solljus), oavsett hur gamla de är. Har man rätt sorts spelmaskin är det ingen större skillnad om man spelar det när det kommer ut eller flera år senare, spelupplevelsen och utmaningen är så gott som likadan, och man behöver aldrig oroa sig för att det är ”för sent” att bli intresserad av ett spel eller en spelserie. Jag måste inte ha växt upp under 80-talet för att kunna spela Super Mario Bros., det finns inte ett specifikt tidsfönster i vilket det är möjligt att spela Fallout. Men så är det inte med MMO. Det går inte att spela ett MMO utan en server, och det är spelens skapare som tillhandahåller dessa servrar. Om spelskaparna inte känner att det är värt att hålla igång dessa servrar blir spelet man inhandlat plötsligt ospelbart. Detta problem behöver i och för sig inte vara fullständigt katastrofalt, eftersom det i många fall finns hängivna fans som när ett spel läggs ner (eller ibland till och med innan det läggs ner) skapar sina egna servrar, ofta med den bonusen att man till skillnad från de officiella servrarna inte måste betala för att få spela på dem. Så även fast exempelvis Sega sedan länge lämnat klassikern Phantasy Star Online bakom sig finns det fan-servrar för de som vill prova på det eller fortsätta spela sin gamla favorit.

Men det finns något mer med MMO som gör att jag, om jag spelar det på en fan-server flera år efter att det officiellt lagts ner, får en naggande känsla av att jag inte upplever allt som går att uppleva i spelet. De världar som onlinespel utspelar sig i skapas ju inte bara av spelskaparna, utan av spelarna. Du spelar spelet tillsammans med andra människor, med allt vad det innebär av möten, bråk, samarbete, gruppbildningar och roliga idéer som spelskaparna inte kunnat förutse. Inget av detta är förutbestämt, som i ett enspelaräventyr där alla spelare råkar ut för exakt samma svängningar i handlingen och samma möten med andra datorstyrda karaktärer. Ingen MMO-spelare kan ta del av hela spelets handling, åtminstone inte den handling som skapas av de andra spelarnas interaktioner. Ingen kommer att ha samma minnen av spelet.

Det finns mycket jag minns av mitt spelande i City of Heroes. Jag minns spelets fantastiska karaktärsskapare, där man kunde göra en figur som kunde se ut nästan hur som helst, till skillnad från många andra MMORPG där det finns ett fåtal ansikten, frisyrer, etc., att välja mellan. Jag minns alla de roliga karaktärerna jag skapade och fick se springa runt i spelvärlden. Jag minns diskussionerna med de andra spelarna, speciellt de där vi rollspelade att vi faktiskt var de superhjältar vi hittat på. Jag minns badstunder i fontänen framför stadshuset, i skuggan av den enorma Atlasstatyn. Jag minns hårda strider med och mot andra spelare, speciellt de med en annan Markera Som Oläst-skribent, Jönsson. Jag minns mina besök i superhjältebaren Pocket D där massor med andra människor i märkliga kostymer samlades och hade invecklade och roliga diskussioner. Jag minns när det under december fanns speciella områden med jul-tema, en skidbacke och en mysig trästuga med öppen spis. Jag minns glädjen när jag äntligen blev så stark i spelet att min karaktär fick förmågan att hoppa flera kilometer i ett enda skutt, och när jag lyckades lägga vantarna på en riktig slängkappa (en av få saker man inte kunde ge sin karaktär från början). Jag minns nyfikenheten på varje ny uppdatering av spelet, varje nytt område som gick att besöka (och till skillnad från många andra MMORPG var man i City of Heroes inte tvungen att betala extra för dessa expansioner av spelvärlden). Jag minns när jag träffade på ett stort gäng superhjältar som slogs mot en jättestor bläckfisk, och jag bidrog litegrann till striden. Jag minns när jag satt på kanten av ett höghus tillsammans med en söt superhjältinna (som kanske spelades av en kille i verkligheten, men vem bryr sig?) och tittade ut över horisonten där solen gick ner över en av de mer förslummade delarna av staden, innan vi tillsammans hoppade ner från huset och klådde upp några muterade monster.

Detta är mina minnen, mina upplevelser, och andra spelare har andra minnen och upplevelser, många av dem skapade av interaktioner med med- och motspelare. Spelet hade en förutbestämd handling som alla spelare kunde gå igenom på ungefär samma sätt, men det var den andra handlingen, den handlingen som vi skapade tillsammans, med sina uppgångar och nedgångar, sina triumfer och förluster, som var unik. Om folk nu kommer att börja spela City of Heroes på någon potentiell fan-server, kommer de inte att spela samma spel som jag, eller någon annan, spelade. De kommer att se andra solnedgångar.

Publicerat av Fredde

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Jönsson skriver:

    Det var fan det finaste jag läst på riktigt länge. Jösses vad jag kommer att sakna att springa runt som Mr. Inflammable och låtsas vara brittisk. eller för den delen som Teller i vår hyllningsduo, superhjältarna Penn & Teller. Good times Fredde. Good times.

  1. november 13, 2014

    […] skicka rundorna längre, och därmed inte att spela spelet online så som det var tänkt. Detta är ett problem som Email X-COM har gemensamt med många andra onlinespel, men till skillnad från exempelvis ett MMORPG borde det ha gått att lösa problemet ganska […]

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *